När jag var yngre så kunde jag dagen innan mens bli gaanska arg, ibland för småsaker, ibland för större... Oftast kom jag ju på mig själv att hmm det kanske är DET som är på G och då lugna sig liite. Men som sagt - allt verkar förändras. Nu för tiden blir jag inte arg (inte så värst i alla fall) utan blir istället deprimerad. Och då menar jag inte någon liten depp utan ganska rejäl... I början fattade jag inte att det var pms utan trodde på riktigt att jag var på gränsen till utbränd (eller vad man nu ska kalla det). Men tillslut så började jag märka att dagen efter den värsta "attacken" kom den för****de mensen och med den en känsla av att det helt plötsligt inte var lika "tungt" längre. Till slut har jag nu tagit mod till mig och ringt till vårdcentralen och fått träffa en läkare som skrivit ut tabletter.
Denna meducin ska tydligen hjälpa. Det som känns bra är att jag nu vet att det inte är ovanligt och att jag inte är så här nere på riktigt. Vilket är en riktig lättnad! Ska prova mig fram ett tag framöver för att se om det släpper lite. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig hålla tankarna borta för det är dom som är värst... Riktigt hemska hjärnspöken som ställer till det...
Så nu vet ni det! Tänkte att det var dags att dela med mig av den informationen. Inte för att ni kanske vill veta utan för att jag känner att jag behöver berätta :P
Sitter faktiskt just nu i ett helt tomt hus! Vet inte om det beror på att min man och barn har pms-radar eller om det är en tillfällighet ;-)
Idag har i alla fall jag (och mina hjärnspöken) en riktigt bra dag! Puss och kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar